Sur bonde del 2

Eftersom ni tydligen var intresserade av den elake bondens hyss kommer en utförligare beskrivning här.

Det var alltså så att jag och resten av Bloxc-gänget höll på att utveckla området som ligger norr om Balingsta och väster om Ågesta. Vi hade ju sett att det var naturreservat men enligt reservatsbeskrivningen var det på grund av fornlämningar och inte i något mossbevarande syfte så vi tyckte inte att situationen var konstigare än någon annanstans.

Hursomhelst. Jag och Mange hängde väl i godan ro i nåt rep och kollade in greppen på en jättefin slab när ett tokigt skogsmonster plötsligt brakar genom snåren samtidigt som det skriker -”Nu har jag er”.

Detta var alltså ”Den elake bonden”. Med sig hade han en hund som han när denna morrandes närmade sig oss uppmuntrade med orden ”Bra, ta dem.” Jag är inte speciellt hundrädd så jag sa åt jycken att lägga av och då gjorde den det.

Vi frågade såklart bonden vad han ville och han upplyste oss om att han var markägare och att vi var tvungna att söka tillstånd för att överhuvudtaget få klättra och att den mossa som vi antogs ha förstört skulle ta flera hundra år att växa tillbaka.
Han sa att han ringt polisen och undrade om vi ville invänta dem eller om han skulle följa med oss till bilarna

.



 Som något slags snattande ungar som blir tagna i örat följde han sen med oss till parkeringen och jag kan än idag inte fatta att jag vek ner mig så totalt att jag inte käftade emot mer men vi var väl ganska paffa.

Vi satte oss i bilarna och tänkte väl att saken var utagerad.

Uppenbarligen hade bonden dock kollat registreringsnumren och på fullaste allvar ringt ordningsmakten.

Döm om min förvåning när jag efter ett par veckor får ett brev när jag ombeds, nä stryk det, beordras infinna mig hos rikskriminalen för förhör.

Enligt texten som miljöåklagaren skrivit hade man tydligen inte rätt att handskas med naturen på ett sätt som kunde inverka negativt på övriga besökares upplevelser.

Efter vad jag kunde förstå skulle ett eventuellt åtal vara av samma allvarlighetsgrad som om jag dumpat ett fat spillolja i en odling med ädelfisk. Den specifika brottsliga handlingen skulle vara att jag brutit mot den text i reservatsbildningen som fastslår att negativ påverkan på undervegetationen var förbjuden.

En ganska trevlig polisinspektör som inte riktigt verkade förstå varför hon skulle hålla förhör om mossa istället för våldsbrott visade bilder som bonden tagit på fint borstade väggar och frågade om det var jag som var gärningsmannen.

Efter att jag fastslagit att jag inte alls kunde påminna mig att jag borstat dessa väggar delgav jag henne åsikten att även om jag hade gjort det hade jag inte tyckt att de var en del av ”undervegetationen” i alla fall, eftersom undervegetation enligt i alla fall nationalencyklopedin befinner sig på marken och inte på klippor. Dessutom undrade jag om det inte var värre att som bonden gjort, ha lösspringande hund i fågelskyddsområde och dessutom bussa densamma på oss.

Polisinspektören sket fullständigt i mina argument men tillät sig ändå att över en kopp automatkaffe undslippa sig åsikten att hon hade väldigt svårt att tänka sig åtal i mossborstarärendet.

Så blev det också. Jag fick ett brev en tid senare där åklagaren uttryckte åsikten att fällande dom var osannolik och att man därför inte väckte åtal.

Slutsats

Det är inte helt lätt att veta vad som hänt om jag sagt att jag borstat mossa men det kunde ju varit trevligt att ha fått fastslaget vad som gäller. Klättringen som sådan var miljöåklagaren helt ointresserad av så slutsatsen måste väl bli att så länge som man är återhållsam i rensningsarbetet skall det ju vara lugnt men jag kan tycka att det är lite töntigt med hela grejen. Jag har ju varit tillbaka i Fornborgen nu 4 år senare och man kan tamejfan inte ens se att vissa av linjerna har varit borstade. Så mycket var de där ”flera hundra år” för mosstillbakaväxt värda.

Överhuvudtaget tror jag inte att klättrare står för så mycket mer miljöpåverkan än vilken svampplockare eller orienterare som helst men folk har väl helt enkelt svårt att identifiera sig med vår aktivitet.

En svår balansgång är ju det här med markägare, ska man fråga om lov att klättra och riskera att få nej eller ska man bara köra? Jag vet inte riktigt. Om det finns någon som har svaret får ni gärna skriva in.

/Chrille