Det blir man förmodligen skitstark av men jag har faan ingen lust med sånt.
Hinner nog inte knata till Koblocket idag. Det får bli ett försök på Johns och min tio år gamla projektlinje vid Trehörningen.
Kommer dit precis innan det blir mörkt och hinner precis borsta greppen, bli skitig och inse att linjen precis som vanligt är svårare än jag trott.
Egentligen är det lite knäppt: Jag föredrar alltså att stå i blötan och halvmörkret och slita på typ ett move istället för att träna inne i värmen och myset?
Ja jag gör väl det. Hur sjukt det än är så tycker jag just det här är så sjukt skoj. Att hitta en oklättrad sten, kolla vad som finns under mossan och försöka ta sig upp där formodligen ingen någonsin klättrat förut och se om man, move för move kommer på hur fan det ska gå till. Om jag kommer upp just den här gången eller nästa är inte heller så viktigt för mig, bara jag gör någon slags framsteg. Kanske lyckas hålla nyckelgreppet lite längre eller till och med komma ett move längre.
Trägen vinner...Hoppas jag
 |
| Mörkt som fan. Svårt med självutlösare. |
 |
| Stenen blev ju inte ultrasnygg på bilden. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar