Det här med maten.

Till och från exponeras man ju för vad andra som tränar/inte tränar har för åsikter om mat och dess betydelse för välbefinnandet. Meningarna går ju dock isär och det verkar finnas lika många åsikter som människor.
Atkins hit och stenålderskost dit. Fylla på glykogenreserver å ena sidan eller ta bort kolhydrater nästan helt ur kosten å andra sidan.

På nära håll finns det klätterbloggar med väl underbyggda argument varför man absolut ska göra på ett visst sätt för att kroppen skall vara i balans. Samtidigt har man ju en viss klätterrebell som blev utesluten ett par gånger från klätterlandslaget bla. efter att ha vägrat följa kostrekommendationerna eftersom han ville: "äta vad han kände för". Ändå har denne klättrande fotograf alltid varit aaasstark och är den ende svensk vad jag vet som klättrat "Dreamtime" 8b+ i Cresciano.

Det som irriterar mig är att jag aldrig själv lyckats bestämma för vad jag tror.
För ganska länge sedan när jag tränade väldigt mycket kampsporter var jag helt fanatiskt strikt vad gällde kosten. Inget tillsatt socker, inget vitt mjöl och en sjuhelvetes massa sallad. Visst var jag i bra form men man vet ju inte om jag hade varit det ändå med tanke på att jag tränade sisådär sex dagar i veckan.
Kostkrashen vad mig anbelangar kom då jag i samma veva läste en intervju med dåvarande världsrekordhållaren i tiokamp Dailey Thompson som också blev framröstad till världshistoriens främste atlet i ngn tidning.
I intervjun pratar de kost och Thompson berättade att hans basdiet utgjordes av Mcdonalds, vingummin och sötlakrits.

Min tanke:
Om Världens genom tidernas bäste atlet kan träna 20 timmar i veckan och utöva en av de mest krävande olympiska sporterna som finns, utan att bry sig det minsta om vad han käkar, vad fan skulle det göra för skillnad för mig.?

Jag har diskuterat det här med John men hans åsikt är helt enkelt: om man äter mycket rött kött och rör på sig så är saken "biff".



Jag är ju lite mer skeptisk eftersom jag inte tycker kött har tillräckligt bra pris/smak -faktor.
Dessutom blir i alla fall min mage skum av en massa kött och så är det jävligt risigt för miljön.

Egentligen är det ur ett personligt perspektiv tre faktorer jag är intresserad av i fallande viktighetsgrad:

Matens påverkan på min hälsa o prestationsförmåga.
Matens påverkan på min plånbok
Matens påverkan på miljön

Jag äter i nuläget sämst mat i världen oberoende av vilken dietinriktning man tillhör.
Enbart hel/halvfabrikat när jag inte kan lura ngn annan att laga mat.
Själv upplever jag dock inte att jag skulle ha sämre immunförsvar, läkeförmåga, o.s.v. än någon annan. Kanske tvärtom.

Jag har inte gjort ngn hälsoundersökning sedan lumpen för en evighet sedan och har alltså ingen aning om några blodvärden.
Bara för att få till en del två av det här inlägget tänkte jag boka en tid för undersökning och se vad resultatet blir.
Skulle jag ha pissigt kolestorol och brister i allt möjligt är det väl ett inticament så gott som ngt att ändra matvanor.
Om inte har jag liksom svårt att se anledningen.

Aspekt nummer två är hur mycket man ska käka.
Ytterligheterna är väl å ena sidan de som säger att ngn som tränar maxstyrka ska käka lite för mycket för att aldrig ha ett underskott på de byggstenar som behövs och att det är omöjligt med tillfredställande muskelhypertrofi utan ett litet fettlager.

I den andra ringhörnan finns de som säger att aningens för lite mat ökar livslängden och minskar "oxidationen"  alltså åldrandet/nedbrytningen av cellerna.
Råttförsök, men även försök på människoapor har tydligen visat att ett intag av endast 80% av beräknat kaloribehov ledde till inte bara ökad medellivslängd utan kanske mest förvånande,  en muskelmasseökning på 15%  hos bantaraporna jämfört med normalapan.
I min värld låter det motsägelsefullt men positivt både ekonomiskt, miljövänligt och dessutom  skönt eftersom man slipper äta så ofta.

Smart, stark och gammal?

Om det stämmer?

Inte vet jag.

Återkommer efter hälsoundersökning.

//Chrille