Oftast tycker jag att klätterfilmer är rätt trista. De flesta är ju rena betafilmer med eller utan musik eventuellt kryddat med en Jeppe/a som berättar hur klättring är ett sätt för dem att uttrycka sig själva.
Ett trevligt undantag är i alla fall en del av Jason Kehls filmer.
Det känns att han lagt ner lite jobb för att ge tittaren precis det han vill förmedla.
Konstigt? Ja. Men kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar