När vi vaknade på söndagen var det med gårdagens kalla natt i minne men när draperierna drogs undan var det en fläskig sol som mötte våra yrvakna blickar.
Plötsligt blev det bråttom istället. La Pedriza är en nationalpark dit massor av Madridbor åker på helgen och det finns en maxlimit på trehundra personer som får vara i parken samtidigt. Är det fullt får du snällt vänta på att någon åker ut innan du får komma in. Ungefär som på krogen alltså.
Tack och lov var Spanjorerna ännu segare än oss och vi kom in utan problem.
Problem blev det däremot med att försöka följa de topos som jag skrivit ut från nätet och det var inte förrän vi mötte den snälle Spanjoren Arten som vi förstod vad som var vad och eftersom han hade sällskap av sin tråkiga ickeklättrande flickvän beslöt han sig för att hänga med oss och ha kul istället.
Vi körde på tills fingrarna bokstavligen blödde och jag lyckades göra en aaasbra högboll som Arten fegade ur på tills hans flickvän undrade om han hade sämre cojones än den där svensken. Då kom han upp i nästa försök.
Emmie kämpade på och var faktiskt riktigt nära att göra ett trixigt crimpproblem som säkert höll femmagrad.
På det hela taget var det ett riktigt bra ställe. Nu såg jag ju bara den här sektorn men det verkar finnas alla slags linjer. Både brantare saker med stora grepp
Ledturer av alla de slag, både bult och trad.
Och framförallt: En miljon snygga väggturer som exempelvis denna som jag inte kom upp för och som jag har lovat mig själv att komma tillbaka till.
Nu tror jag att jag har skaffat mig lite beslutsproblem inför framtiden. Jag blev förbehållslöst förälskad i katalonien när jag var där tidigare i år och det här känns väldigt angeläget att återvända till också. Och då har jag ju inte ens varit i Albarracin. Hmmm. det blir nog Spanienfokus ett tag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar