Drömmen om Kjerag

Drömmen om Kjerag

En dröm är bara en dröm tills det att den förverkligats. Drömmen att klättra leden Hoka hey på Kjerag har jag haft sen det att den friades i slutet på 90-talet, då jag var i Nissedal och klättrade lite längre leder för första gången. Men det har aldrig riktigt funnits tid eller engagemang från min sida att ta tag i det.

Jag sitter hemma hos min goda vän Martin och vi tittar sorgset på vädret som visar regn och åter regn över Rogaland i Norge. Martin menar att han inte vill spendera fler resor i Norge med regn och är vis av erfarenhet. Jag är inte riktigt lika vis utan ser jag att det är ett stort regnmoln över en plats så tänker jag helt sonika att meteorologerna har fel, så jag propsar på att vi ska åka. Men det slutar i alla fall med att vi bestämmer oss för att kolla vädret på morgonen.

På morgonen så har väderprognosen förändrats, söndag och måndag ska det vara en lite lucka i vädret. Glädjen och nervositeten inom mig stiger. Ett par timmar senare är vi iväg, vi sitter i bilen och pratar om upplägget inför klättringen, vad vi ska ha med om vi ska stanna en natt på berget osv. Tillslut så har vi en plan som ser ut enligt följande. Lördagen ska bestå av lite rekning hur vi tar oss ut och klättringen ska ske söndag alt. söndag och måndag.

Kl. 11:00 på lördagen står vi vid vad vi tror är rampen upp till insteget på Hoka hey. Vi kämpar oss frenetiskt upp bland grästuvor och mer eller mindre läskiga passager med ett mantra i huvudet som lyder ”leden börjar i det mittersta av tre dieder” tack Hanna! Så vi kämpar vidare tillslut är vi tvungna att knyta in oss för gräsklättringen blir lite för spännande. Tillslut står vi vid insteget som är ett vattenfall, vi ser en alternativ väg upp så vi kör eller rättare sagt jag rackar på och börjar stånga mig upp, tar mig upp i ett genomblött litet dieder och vips så hänger jag i repet. 

Fan helvetes jävla skit fan tänker jag högt för oss båda. Vår alternativa väg tar oss 60 meter upp vi en genomblöt arete till en travers utan vad jag skulle säga var några bra säkringar tillslut så gör jag stand hängandes i en slinga runt ett flak. Shit, tänker jag det där var en mycket hård 5- hmm, men det verkar ju vara rätt. Martin följer upp, när han tar på sig racket och kliver på så säger han bara det här ser inte ut som något lätt sva, i samma sekund försvinner molntäcket som svept in Kjerag. Skölden tornar upp sig ovanför oss och vi förstår. Vi är typ 300 meter fel på berget på väg upp för vad vi i efterhand kallar för Stockhomsbeta 60m R 6+. Musten går ur oss klocken tickar och tanken slår oss, vad fan gör vi nu!

Vi firar av och börjar ta oss ner, tillslut så står vi halvägs ner för gräsrampen och bestämmer oss för att göra en chansning. Vi tror nu att vi vet var leden börjar så vi knyter in oss igen och börjar klättra upp till vad vi nu tror är insteget. Chansningen ger utdelning vi står framför Hoka heys insteg tillslut bara en 4 timmar senare. Klockan är strax efter fyra och vi är båda helt slut efter vår lilla felklättring. Inget känns riktigt bra vi har ingen aning om vad som väntar oss och om vi kommer hinna upp till någon vettig bivakhylla. Hade det varit två John som stod där hade de nog gått ner men nu stod Martin där och innan jag visste ordet av så var Martin iväg.

Nu börjar det 20 replängder klättring det mesta i 6:a-7:a registret .

De första replängderna är relativt lätta vi leder varannan och allt går relativt smärtfritt, men allt är lite lätt fuktigt så jammen sitter inte sådär perfekt som skulle vilja men det går. 

Huvudvärken börjar komma smygandes och vi vet nog båda två att vi inte har tillräckligt med vatten med oss så vi slösar inte. Sakta men säkert tar vi oss upp, vi har en plan som är att vi ska klättra hela vägen tills de att de svårare repländerna tar vid, men tiden tickar och ljuset försvinner sakta och mörkrets intåg närmar sig. Då jag rackar på inför pitch 7 7- så är det nästan mörkt men forfarande 4 replängder kvar till vad vi tror är bivakhyllan så vi är båda lite stressade men jag ger mig i alla fall iväg på RL 7 som är brant och känslig och lång. 

Tillslut kommer jag upp till standplats som visar sig vara en någorlunda stor hylla. Leendet letar sig snabbt fram och jag tar ett varv runt blocket och skriker till Martin, - Säkring klar! Nu är det nästan mörkt och Martin kommer upp precis innan det är dags att ta fram pannlampan. När dimman dragit in och ljuset är helt borta så sitter vi tätt tillsammans på våra rep som vi broderligt slingrat ut som liggunderlag. Vi tittar på varandra och ler medans vi äter varsin makrillskonserv och delar på det sista brödet och dricker sparsamt lite vatten. Jag är trött och känner att om jag vaknar upp imorgon och känner mig som jag gör nu så vet jag inte hur det här ska gå. Vi somnar ganska fort efter vår festmåltid och konstigt nog så sover vi, säkert fem timmar!

När klockan är 6 så ser jag solens strålar komma krypandes längs väggen, de får molnen att skingra sig och ett molnhav under oss visar sig, det känns som om vi befinner oss i vår egna lilla värld där inget ont kan nå oss. Vädret är på vår sida och vi har fått sova så krafterna har kommit tillbaka för oss båda och vi är snabbt iväg igen.

Det är några relativt lätta replängder för att nå upp till krux reporna som är två stycken 7+ efter varandra, lotten har hamnat på mig att leda första. Jag är lite nervös innan men jag känner mig stark och laddad efter lite nötter och några klunkar vatten. Så bär det iväg, det är bökigt och stökigt i början och en aningens desperat men det går bra, kruxet har jag förstått är ett litet tak men det går lättare än jag trodde och så vips är jag på stand. Martin kommer efter och fortsätter upp nästa pitch utan tillsynes några större problem. 

Båda de här replängderna var de enda vi klättrade på Hoka Hey som var helt torra, ibland har man tur. De nästföljande inte lika så, jag är tvungen att dra mig förbi på nästa och lika så på följande. Men Martin han kan det där och då menar jag tekniken att klättra sprickor som är fyllda med en kletig och hal sörja som skulle kunna liknas med såpa. När han leder upp så ser jag hur han börjar kämpa i slutet så jag skriker ”–Martin visa vad Värmlands björnen går för!” Han stelnar till och tar sig förbi, jag var helt chanslös. När jag kommer upp så frågar jag hur i helvete gjorde du det där? Martin svarar med en kort förklaring att det hade o göra med hur man höll en hand torr alt en sko torr hela tiden. 

Vi forsätter, tröttheten börjar göra sig påmind mina armar börjar krampa och fötterna värker, vattnet är slut och munnen är torr. Är det, det här jag verkligen har drömt om frågar jag mig själv ett par gånger? Replängd 18 som för det mesta är genomblöt är också det nu och i ärlighetens namn så är jag inte jätteledsen. Så vi aidar den första delen utav den och forsätter mot toppen. Någon timme senare står vi där högt upp på Kjerag utmattade men lyckliga och jag vet precis vad det är jag en gång drömde om.

BB