Sista natten med gänget.

Det här skulle ju alltså bli sista klätterdagen i La Pedriza för den här gången. Vi hade ngn liten plan i bakfickan att gå upp i gryningen om det var ngn speciell linje vi ville göra innan flyget gick men det kändes inte helt sannolikt.

Vi hade bestämt möte vid tretiden med Talo och vi åkte inte ut i området förrän då utan spenderade dagen med att köpa korv, dricka kaffe och slappa i solen.

När det väl blev dags åkte vi direkt ut till blocket där vi avslutat gårdagens klättring.
Ali inledde sin uppvärmning med att halka av blockets lättaste problem och skrapa upp sin redan sargade hud.

I rena ilskan gjorde han vänstervarianten till gårdagens flash, naturligtvis också flash vilket imponerar eftersom det ändå var 7a.



Jag testade Kung fu panda och kände direkt att den passade mig perfekt.
Askul tekniskt litet problem.

Kung fu pand 7a+

Lagom tills jag gjort problemet kom Talo kånkandes på sin tvååriga dotter med en annan kille i släptåg. Det visade sig att deras posse höll på att utveckla ett nytt område på toppen av höjden vi var på. Vi var såklart sugna på att haka på men Ali ville först testa "Voz de Manhattan". Den här linjen blev tydligen gjord först i vintras efter långt projekterande och den kräver nog en viss arbetsinsats även om Ali såg oförskämt bra ut på den.

Talo visar moven på "La Voz de Manhattan" 7c

Vi packade ihop och kom upp på själva toppen där de nya blocken gömde sig.
Det såg oerhört schysst ut och stenen här hade lite mjukare textut än La Pedrizas i övrigt ganska elaka granit.



Vi hörde ett jävla liv och när vi kom in i glänta stod säkert tjugo pers och hejade på en kille som just skulle komma upp för en grym linje.



Jag har en tendens att som ny bland en massa folk hålla mig lite i bakgrunden men Ali kastade sig huvudstupa in i gemenskapen och kastade sig utan beta över ett nytt högt problem som nyss blivit etablerat.

Ali stånkade o stönade mot den förväntade flashurtoppningen. Nedifrån marken hördes uppmuntrande tillrop men även en förskrämd stämma som på bruten engelska skrek:
-"Dont fall. We cannot spot you, you are too big".

Tack och lov behövdes det inte eftersom Ali välbehållen kravlade sig över toppen och mottog gratulationer från samtliga närvarande.



Klättringen fortgick, men jag chillade lite. Jag hade nämligen fått nys om att nästa anhalt var en fantastisk 7a-slab. Det tyckte jag lät som en fin avslutning på resan och tog lite bilder så länge.




Till slut blev det dags.

"El maravilloso" 7a -hoppas jag uppfattade namnet rätt

Riktigt apsnygg visade sig slabben vara och jag kände hur det pirra i fingertopparna.
Lite orolig var jag dock eftersom mörkret tilltog och jag mitt klantarsel just den här dan lämnat alla lampor som jag släpat hela vägen till Spanien på rummet.
Det verkade som om mina farhågor skulle besannas eftersom det var många som ville prova o det tog tid mellan försöken. Jag hade precis gett upp efter två fruktlösa försök och börjat byta skor när någon halade fram en pannlampa.
På sista försöket sög jag de små vassa crimparna nära toppen, tappade fötterna, smetade fast dem igen och gick vidare, tappade fötterna igen men tänkte fan inte ge mig med mindre än att finertopparna satt kvar i klippan och fick tag i slutjuggen med sista krafterna.
Helt obeskrivligt skönt att komma upp för en så tokigt fin linje det absolut sista som hände mig klättermässigt den här resan.
Att ett stort posse spanjorer som man aldrig träffat men som ändå är genuint glada för ens ascent, hoppar, hurrar och skriker där nedanför minskade ju inte buzzen direkt.

Nu var det så mörkt att vi inte visste om vi skulle kunna hitta till bilen. Några killar skulle dock med lampor (som de tydligen sparat batterierna i) testa en snorbrant linje och tyckte att vi skulle testa.
Jag var helt färdig men eftersom Ali var lite sugen sa vi tack och hej till Talo och packade upp igen.

El Rectangulo 7a

Linjen var väldigt brant och bestod av tre stenhårda move på "knivblad" enligt vad en av killarna sa till mig. Ett par av killarna kom nära men det var bar Ali som kom upp. Med ett vrål som fick grabbarna att snegla oroligt på varandra slet Ali tag i topslopern så att hela klippan höll på att rämna och drog sig upp över toppen.

Framgångens pris

Ali torkade bort blodet från crimparna och någon gjorde något försök till men sedan var den gemensamma kraften slut.
marschen i blindo nedför branten till bilen gick bra förutom att Ali vrickade foten och vi kunde med varma hjärtan ta farväl av våra nyfunna klätterkamrater. Vi körde trötta hemåt med deras avskedsord hummandes i öronen:
-"Ali, you must be the biggest guy that ever climbed in La Pedriza"

Ganska så trötta körde vi in i Manzanares och käkade en hamburgare på en restaurang som vi önskade att vi hittat tidigare.
De maler tydligen köttet till varje enskild beställning och vi var överrens om att det kan ha varit den godaste burgare vi någonsin käkat.

Vi bestämde oss enhälligt för att det inte skulle bli ngn morgonklättring och La Pedriza höll med.
När vi vaknade pissade det ner. Vi käkade istället en lugn frulle, snackade lite Spengelska med vår värd och...

Åkte hem.

Tack La Pedriza, Carles, Talo, Anna i klätteraffären och alla andra grymma människor och platser vi stötte på för en djävligt bra vecka.

//Chrille