North six shooter

Innan jag åkte till Indian Creek så såg jag en film där det var någon som solade ett torn i öknen ( han är död nu ).  Jag bestämde redan då att dit ska jag och jag ska upp för det där tornet. Drömmen vart totalt misshandlad efter ett par dagar då jag upptäckte att det här med sprickor är skit svårt. Men tornet gjorde sig påmint varje kväll då det reste sig ur det öde öken landskapet.






Men för var dag som gick så kändes drömmen lite närmare och så en dag så bestämde vi oss. Vi ska upp på tornet. Så jag Ola och Hanna-Kajsa begav oss i lånad bil ut på ökenvägarna, bilfärden dit var jobbig då det haglade kommenatarer likt - John, bilen kan faktiskt välta. - John, det här går inte. - John, kör lånsammare. - John, nu kliver vi ut. Tillslut så kom vi iallafall fram jag med en lätt huvudvärk av allt tjat.

Väl framme så är det en skön liten promenad upp mot tornet. Ju närmare vi kommer så krymper det sakterligen ner till en helt klart hanterbar tur. Vi diskuterar en stund hur leden går jag är väldigt bestämd i min åsikt om att leden börjar i den högra sprickan och sedan går ut till vänster för att fortsätta upp i den vänstra sprickan och inte den högra. Hanna-Kajsa säger annorlunda men ger sig tillslut då jag med min fantastiska retorik bevisar att jag har rätt.
JAG HAR HELT FEL.

Ola o Jag utvecklar ny klättertekink...

Efter en fruktansvärd massa svordomar så står jag på standplats och försöker komma ihåg hur det var det jag skulle göra när jag säkrar två samtidigt. Ola och Hanna-Kajsa svär precis lika mycket men kommer tillslut upp. Det första som händer är att båda börjar gnälla på min standplats inte för att den är dålig utan för att de får stå lite obekvämt.
Dags för pitch två som är fel led men enligt mig rätt led. Det är Hanna-Kajsas tur att leda, men hon säger då något i stil med att det där funkar inte för mig bla bla bla.. Jag blir glad och är inte långsam med att ta över stafettpinnen. Det var ta mig fan den hårdaste sexan jag klättrat det var stort jobbigt och ännu mera jobbigt...

Hanna-Kajsa har tråkigt på stand...

Andra repan...

En stund senare står jag på stand och säkrar upp Ola som på den sista traversen upptäcker att hann inte får ramla då jag glömt bort att lägga en säkring för pendeln som jag skapat nu. Det lyser i Olas ögon, han är inte glad utan snarare lite ledsen över att livet snart är slut. Jag säger något i stil med Ola det är lungt det  blir bara en liten King Swing, det uppskattas inte.
Sen så börjar Hanna-Kajsa ta sig upp FILM....

Sista repan mot toppen är underbar, man kliver ut genom ett tak och har väldigt mycket luft under fötterna helt fantastiskt men det trevliga försvinner 20 meter upp då man kliver in i satans egen röv, en kläm kamin som är osäkrad i 12 meter, jag har aldrig klättrat något liknande i hela mitt liv så jag står och kliar mig lite i huvudet och börjar hasa-bök-klättra upp 10 centimeter i taget, fotknölarna börjar blöda direkt och jag börjar tänka på hur det skulle vara att sitta i en bubbelpool med bikini tjejer. Tillslut når jag toppen och jag är glad väldigt glad, det är också Ola och Hanna-Kajsa när de kommer upp till den 15 kvadratmeter stora toppen i en helt egen liten värld mitt i öknen.

Det obligatoriska toppfotot...

//BIngo BOb